Därför misslyckas kungens krishantering

Aftonbladet den 13 november 2010

God och effektiv kriskommunikation kräver öppenhet och tillgänglighet. Men eftersom kungahuset bygger hela sitt existensberättigande på exklusivitet och otillgänglighet uppstår i hovets krishantering en värdekonflikt som omöjliggör en vettig kommunikation.

Den senaste veckans turer kring kungabiografin ”Den motvillige monarken” har väckt stor uppmärksamhet i media. Efter kungens uttalande om boken i samband med den årliga älgjakten har diskussionen till stor del kommit att handla om hur hovet hanterat den massiva mediala uppmärksamheten.

En central fråga har varit om kungen gör klokt i att över huvud taget kommentera en bok som handlar om hans privatliv. För en vanlig dödlig makthavare hade svaret på frågan varit ja. I kungens fall är svaret ett klart och tydligt nej.

Orsaken är enkel. Kungahusets ställning bygger på att deras medlemmar står över den övriga befolkningen. Den dag kungligheterna betraktas som jämlikar upphör kungahusets existensberättigande. Därav hovets stora ansträngningar att omvandla och upphöja Daniel Westling från Ockelbo till prins Daniel, hertig av Västergötland.

Bra kriskommunikation kräver en grad av öppenhet och tillgänglighet som står i direkt motsats till kungahusets behov av upphöjd slutenhet. Och det är i den här konflikten mellan medias krav på ökad insyn och kungahusets behov av slutna led som hovets misslyckande har sin grundorsak.

Vi har fem generella råd för den som råkar ut för en kompakt negativ medial uppmärksamhet i en viss fråga:

1. Var tillgänglig
När det mediala trycket blir tillräckligt stort hamnar man i strålkastarljuset vare sig man vill eller inte. Då gäller det att hantera situationen, göra sig tillgänglig och förberedd genom att formulera korta och tydliga svar på de frågor som journalister kan tänkas ställa.

2. Var öppen
Den som inte kan redogöra för sina handlingar har något att dölja. Det är därför journalister alltid drar öronen åt sig när någon säger ”inga kommentarer”. Man bör lägga alla kort på bordet och lämna en så fullständig redovisning som möjligt.

3. Förminska inte problemet
Kritik ska man ta på stort allvar. Om man försöker att förminska problemet kan det lätt tolkas som nonchalans och det leder ofta till upprörda uppföljningsfrågor.

4. Ta ansvar
Om man har gjort fel ska man inte skylla ifrån sig. Man ska ta ansvar, erkänna eventuella misstag och be om ursäkt utan förbehåll.

5. Redovisa åtgärder
Man ska berätta vilka konkreta åtgärder som görs och hur man säkerställer att det inträffade inte händer igen.

Men kungahuset har liten nytta av dessa råd. Om de skulle visa sig tillgängliga, öppna och ödmjuka så skulle det underminera den roll som de så mödosamt ägnat århundraden åt att bygga upp.

Trots att kungahuset borde vara väl medvetna om detta ser man istället valhänta försök från hovet att anpassa sig till den moderna medielogiken. Kungen väljer att uttala sig om den aktuella biografin, men det närvarande pressuppbådet tillåts inte ställa följdfrågor. På ett närmast smärtsamt osammanhängande och tafatt sätt försöker kungen förklara varför han inte kan uttala sig om boken. Han säger att han inte kan kommentera bokens innehåll eftersom han ännu inte läst den, och skapar därmed förväntningar på ett uttalande när han väl har haft möjlighet till detta.

Kungen vädjar slutligen om ro inför den stundande Kinaresan och meddelar att han inte kommer att ”vara anträffbar, så ni bara vet det”.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att kungens uttalande väckte fler frågor än vad det gav svar på, och därmed gav ytterligare bränsle till ett fortsatt medialt intresse.

Så vad skulle kungen gjort? Han borde ha drivit en konsekvent linje gentemot media om att inte kommentera sitt privatliv. Det faktum att författarna till biografin har haft stora svårigheter att få personer i kungahusets närhet att uttala sig visar också att det finns anledning att tro att en sådan taktik skulle fungera.

Kungahuset har inte råd att anpassa sig till dagens krav på öppenhet och ansvarstagande. Då förminskas monarkin gradvis till en demokratisk och öppen institution som medborgarna kan utkräva ansvar av. Den dagen kungen kan använda sig av våra råd om kriskommunikation har monarkin grävt sin egen grav.

Markus Förberg, 37, Norrtälje
Johanna Look, 30, Stockholm
 
Pr-byrån Westander

Debattartiklar 2010

Visa fler