Förnedrings-TV hotar journalistikens trovärdighet

Pressens Tidning den 11 april 2002

”Varje försök att diskutera hur den förnedrande bluffjournalistiken påverkar förutsättningarna för de journalistiska arbetsmetoderna möts av motstånd.”

TV4:s nya program, Ursäkta röran!, har väckt en livlig etikdebatt. Hittills har debatten mest handlat om kränkningar av enskilda individer. Visst är det oförsvarligt att samma nöjesindustri som på några månader gjort ”Robinson-Emma” till kändis plötsligt hänger ut henne till allmänt åtlöje. Men minst lika viktigt är att diskutera vilka negativa konsekvenser den nya trenden, förnedrande bluffjournalistik, kan få för medierna själva.

Journalisterna har ju knappast något överskott på förtroendekapital att slösa bort. Tvärtom visar nyligen publicerade uppgifter från SOM-institutet vid Göteborgs Universitet att allmänhetens förtroende för medierna har försvagats.

Flera av paragraferna i Spelregler för press, radio och TV avhandlas under den samlande rubriken Respektera den personliga integriteten. TV4 förefaller inte omfattas av dessa föreskrifter. Hur kan man annars förklara att TV-kanalen bjuder in Emma Andersson till en intervju vars enda identifierbara ändamål är att i underhållningssyfte framställa henne som okunnig? Fenomenet breder ut sig. TV3 låter Bert Karlsson bli sminkad som en clown inför vad han tror är en vanlig intervju. Till och med Sveriges Television har ett liknande upplägg inom ramen för granskningsprogrammet Mediemagasinet.

Av någon anledning är det svårt att vidga debatten. Varje försök att diskutera hur den förnedrande bluffjournalistiken påverkar förutsättningarna för de journalistiska arbetsmetoderna möts av motstånd. Argumentet är att moraliska övertramp och bristande etik är något som respektive programmakare får svara för själv. Att det bara drabbar enskilda programtitlar och TV-kanaler. Detta är, hävdar vi, en grov felbedömning. Gränserna mellan medial underhållning och journalistik är otydliga och överlappande. De seriösa journalisterna har därmed all anledning att känna oro. Det är med sitt förtroendekapital som insats de lånar sin form åt förnedringsbranschen.

Att granskande journalister ”wallraffar”, dvs döljer det verkliga syftet med sin närvaro, kan naturligtvis vara motiverat om ändamålet är att avslöja maktmissbruk eller brottslig verksamhet. Därtill kan man argumentera för att offentliga personer i maktpositioner måste finna sig i att betraktas som lovliga föremål för allehanda satir och elakheter. Men någonstans måste gränsen till det oanständiga dras. Det är både tanklöst och oförsvarligt att hänvisa till de för demokratin livsviktiga principerna om pressfrihet och yttrandefrihet för att legitimera offentlig förnedring.

Ingen ska behöva utstå offentlig förödmjukelse i medierna i rent underhållningssyfte. Denna mycket enkla princip borde vara en självklarhet. Ändå ställer samtliga större TV-kanaler sin programtid till förfogande för inslag och hela programserier av just denna karaktär. Därmed bidrar de till en utveckling som kommer att slå tillbaka, inte bara mot dem själva utan mot hela journalistkåren.

Demokratiminister Britta Lejon har just besvarat en riksdagsfråga om att ”förbättra skyddet för enskilda personer som utsätts för offentlig kränkning i medierna”. Ministern svarar att det redan i dag finns ett långtgående regelverk. Hon påpekar att förtal eller förolämpningar av enskilda personer i TV och andra medier är ett missbruk av yttrandefriheten – och därmed brottsligt. Det är ett bra svar.

Låt oss hoppas att mediebranschens självbevarelsedrift är så stark att den på eget initiativ förekommer åtgärder från rättsapparatens sida. Det behövs medial självsanering. Vem tar ett sådant initiativ? Journalistförbundet eller Publicistklubben? Eller kanske Tidningsutgivarna?

Olle Schubert, pr-konsult
Patrik Westander, pr-konsult och VD
Westander Publicitet & Påverkan

Debattartiklar 2002