”Lobbying bra för demokratin”

Sydsvenska Dagbladet den 12 januari 2001

Demokratiutredningen, som varit ute på remiss, behandlar bl a lobbying. Utredningen avfärdar den formen av politisk påverkan. Men lobbying ger de politiska beslutsfattarna tillgång till ett bättre beslutsunderlag, vilket är bra för demokratin. Det skriver Patrik och Henrik Westander som varit remissinstans i frågan.

Demokratiutredningens slutbetänkande har nu varit på remiss ett knappt år. Senast vid årsskiftet skulle alla svaren vara inne och vi har själva nyligen lämnat vårt bidrag avseende lobbying. Som tidigare anställda i såväl ideella organisationer som storföretag – och nu som pr-konsulter – har vi mångårig positiv erfarenhet av ”försök att med legala medel påverka politiska beslutsfattare”, dvs lobbying. Vi menar att ett öppet engagemang i den politiska processen är bra för demokratin och att lobbying ger de politiska beslutsfattarna tillgång till fler vinklingar på problemen och därmed ett bättre beslutsunderlag.

I regeringens direktiv till demokratiutredningen beskrivs också det faktum ”att beslutsfattare utsätts för påverkan av olika slag” som ”en viktig del i den demokratiska processen”. Men i utredningens slutbetänkande förtigs denna grundidé i den deltagande demokratin. Tvärtom smutskastar utredningen lobbyverksamheten och stämplar den som ett hot mot demokratin!

Visst finns det demokratiproblem med politisk påverkan: Öppenheten är ofta otillräcklig och det är de resursstarka intressegrupperna som bäst klarar av att påverka politiska beslut. Dessa problem är viktiga och bör diskuteras. Men vi hade aldrig kunnat föreställa oss att en parlamentariskt sammansatt kommitté skulle misstänkliggöra lobbying som sådan.

Demokratiutredningens syn på lobbying förtjänar kritik på fyra punkter.

För det första försöker utredningen etablera en föråldrad definition av begreppet lobbying, som dels inkluderar olaglig och korruptiv verksamhet, dels exkluderar opinionsbildning. Demokratiutredningen försöker alltså skapa en konstlad skiljelinje mellan å ena sidan opinionsbildning (indirekt påverkan av beslutsfattare) och å andra sidan lobbying (påverkan av beslutsfattare genom direktkontakt). Enligt utredningens snäva definition av begreppet sker all lobbying ”i det fördolda” och blir därmed väsentligt lättare att angripa för kritikerna.

För det andra förmedlar utredningen en ensidigt negativ bild av lobbying. Visserligen skriver utredningen att ”lobbning varken kan värderas som något bra i sig för demokratin eller som något enbart dåligt”. Men samtidigt återfinns en och endast en positiv formulering om lobbying: ”När lobbningen fungerar som bäst kan den öppna det politiska samtalet för fler medborgare och medborgargrupper.” Denna enda hoppingivande formulering föregås dock av en mening som talar om ”lobbningens skadeverkningar” och efterföljs av en mening som säger att ”lobbningen nu förstärker den politiska ojämlikheten”.

För det tredje ger utredningen inte några konkreta förslag gällande hur lobbying i högre grad ska kunna bedrivas med öppenhet och jämlika förutsättningar. Frågan borde vara: Hur ska den breda allmänheten få ökad kunskap om hur man lobbar. Här kan man, som vi har gjort, lägga ut tips på nätet om hur man påverkar politiska beslut. Ökad kunskap om den politiska processen gör lobbyingen tillgänglig för alla – inte bara för de rika.

För det fjärde är det anmärkningsvärt att en parlamentariskt sammansatt kommitté kan acceptera formuleringar som närmast tycks beskriva politiska beslutsfattare som marionetter i händerna på lobbyister: ”När lobbning bedrivs blir det svårare att i efterhand utkräva ett tydligt ansvar. Visserligen bär den offentliga beslutsfattaren det slutgiltiga formella ansvaret för det beslut som fattas.” (Vår kursivering). Uppenbart ansåg utredningens majoritet att den offentliga beslutsfattaren bara har ett formellt ansvar för fattade beslut. Detta är ett skrämmande perspektiv, men enligt vår erfarenhet säger det mer om kommitténs synsätt än om offentliga beslutsfattare.

I stället för att stämpla lobbying som ett hot mot demokratin, borde demokratiutredningen ha tagit initiativ till att sprida kunskap om hur man lobbar. Det hade varit att uppmuntra till ett brett deltagande i det offentliga samtalet.

PATRIK WESTANDER
HENRIK WESTANDER

Debattartiklar 2001