Media borde redovisa lobbying

Göteborgs-Posten den 26 december 2000

Risken är stor att medierna blir okritiska förmedlare av lobbyisters och professionella informatörers budskap. I stället för att misstänkliggöra lobbyism som sådan, borde medierna ta ansvar för öppenhet kring lobbyism och på så sätt skola allmänheten i hur man bildar opinion, tycker PR-konsulterna Patrik och Henrik Westander.

Forskaren J Henrik Bergström hävdar på GP Debatt att det är ett demokratiskt problem om de politiska beslutsfattare som använder underlagsmaterial från oss lobbyister och andra källor inte anger detta i sina debattartiklar, motioner, propositioner, etc. Vi har svårt att se detta. Det mesta som undertecknas av politiska beslutsfattare på hög nivå har författats av någon annan. Det är också helt naturligt att politiker utnyttjar experter och intressegrupper som de sympatiserar med. Som medborgare ska vi kräva av våra politiska beslutsfattare att de både förstår och håller med om det de skriver under på. Om vi sedan inte tycker om deras budskap, ska vi inte heller rösta på dem i nästa val.

Men det finns en annan statsmakt, nämligen den tredje, för vilken vi menar att Bergströms krav på källhänvisningar är mer relevant.

”Människor måste lita till att medierna ger en korrekt, allsidig och tillräckligt djup bild av det som sker.” Så heter det i Journalistförbundets mediepolitiska handlingsprogram. Det är förstås bra med en strävan efter korrekthet, allsidighet och djup, men varför i hela världen har Journalistförbundet en önskan eller målsättning om att ”människor måste lita till” medias beskrivning av det som sker? Tvärtom borde det vara en viktig uppgift för media att bidra till att medborgarna får ett mer kritiskt förhållningssätt till mediernas budskap!

Olika journalister, med vitt skilda referensramar, har alltid gjort varierande bedömningar av vad som sker. Det är en självklarhet. Men nu har vi dessutom fått en radikalt förändrad mediesituation där allt mer information är tillgänglig omedelbart för de aktiva informationskonsumenterna. De flesta medier har svarat på denna utmaning genom att öka tempot i nyhetsförmedlingen, vilket i kombination med personalnedskärningar har försämrat förutsättningarna för reflektion, nyhetsvärdering och källkritik. Till detta kommer ett ständigt ökande antal informatörer och pr-konsulter som aktivt påverkar vad som blir nyheter, hur det blir nyheter och när det blir nyheter.

Som tidigare anställda i såväl ideella organisationer som storföretag – och nu som pr-konsulter – har vi mångårig erfarenhet av opinionsbildning och lobbying för att påverka politiska beslut. De flesta lobbykampanjer kräver opinionsbildning via media och det finns en klar risk att journalistiken allt mer kommer att kännetecknas av okritisk vidareförmedling av professionella informatörers budskap.

Mediernas svar har hittills varit att misstänkliggöra lobbying som sådan, ett felgrepp som helt motverkar sitt demokratiska syfte. Problemet är nämligen inte att resursstarka företag och organisationer, ofta i samarbete med pr-byråernas professionella lobbyister, vet hur man skapar publicitet och påverkar politiska beslut. Deras lobbying kan lämna ett positivt bidrag till den demokratiska processen genom ökad mångfald. Problemet består i stället i att såväl ideella organisationer som stora delar av näringslivet och vanliga medborgare har otillräcklig kunskap om hur man bildar opinion och lobbar.

Det finns ett stort problem med lobbyismen, nämligen att vissa företag och organisationer inte vågar eller vill stå för sin kampanj utan försöker bilda opinion och påverka beslut i hemlighet. Det är bland annat därför lobbying i media beskrivs som ”dold maktutövning”, likställs med ”manipulation”, utförs av ”professionella smusslare” och är något man ”misstänker” eller ”anklagas för”. Medias negativa bild av lobbyismen får aktörerna att tveka: Är det fult att försöka påverka politiska beslut? Är det kanske bättre att agera ”diskret” och återgå till Wallenbergs gamla valspråk ”verka utan att synas”?

Som vi ser det bör medierna medverka till att medborgarna får:

· Insikter i hur man kan påverka politiska beslut
· Kunskaper om medias kriterier i nyhetsvärderingen
· Ett kritiskt förhållningssätt till mediernas budskap

I stället för att per definition stämpla lobbying som ett hot mot demokratin, borde medierna dels fortsätta att avslöja dolda lobbykampanjer, dels avdramatisera lobbyingverksamheten som sådan och bidra till en kunskapsspridning av tekniken. Det vore att uppmuntra till ett brett deltagande i det offentliga samtalet. Men hittills har media i stort sett varit ointresserade av nyanserade resonemang kring den öppna lobbyingens demokratiska fördelar och den mediala kvarnen har tenderat att mala ner företeelsen till att bli entydigt negativ.

I stället för att enbart kräva andras öppenhet och samtidigt tillämpa egen slutenhet, borde medierna öppna dörrarna på vid gavel och berätta för allmänheten hur nyhetsvärderingen går till. Mediesektorns snabba tillväxt och den ökade öppenheten i politiken har lett till en maktförskjutning i samhället till mediernas fördel. För många politiker speglar tidningarna och TV verkligheten och det som inte finns i media har inte hänt. Opinionsbildningens ökade betydelse har inneburit att journalisterna själva blivit makthavare. Därför måste också resurssvaga aktörer och allmänheten, inte bara professionella opinionsbildare, få veta hur man ska agera för att få genomslag i media.

I stället för att tro sig kunna leverera sanningar, borde medierna bidra till att sprida kunskap och kritisk medvetenhet om sig själva. Den latenta frågan bör hela tiden vara: Vem vinner på att detta blev en nyhet? Detta kan åstadkommas på flera sätt: Journalister bör skriva öppet om hur det redaktionella arbetet går till. Artiklar som har tillkommit på externt initiativ kan med fördel avslutas med en passus om detta. Medierna kan också med jämna mellanrum öppet redovisa hur stor andel av deras artiklar/inslag som en viss dag tillkommit på initiativ av en part som har intresse av artikeln/inslaget. Dessutom bör granskande journalistik uppmärksamma pågående lobbyingkampanjer.

För någon månad sedan genomförde Publicistklubbens ordförande Jan Guillou en utfrågning av Journalistförbundets nya ordförande Agneta Lindblom Hulthén. När Guillou undrade vilka som var den nyvalda ordförandens hjärtefrågor, blev svaret ”arbetsmiljön, upphovsrätten och lönerna”. Allt enligt Journalistförbundets egen hemsida. Naturligtvis är detta viktiga områden för journalistkåren och en välvillig tolkning av svaret är att en god arbetsmiljö underlättar möjligheten att fullgöra det demokratiska uppdraget, men nog hade det varit värt att nämna detta uppdrag i svaret!

Frågan om hur medierna sköter sitt demokratiska uppdrag är inte en fråga som bara angår medierna själva. Det är i högsta grad en angelägenhet för alla som värnar om mångfalden och öppenheten i politiken.

Patrik Westander
Henrik Westander
Westander Publicitet & Påverkan

Debattartiklar 2000