Sluta ducka för Janne Josefsson!

I dag är det säsongspremiär för landets kanske mest inflytelserika kritiskt granskande program – SVT:s Uppdrag granskning. Under många onsdagskvällar framöver kommer ett antal politiker, vd:ar och myndighetschefer att svettas betänkligt. För de vet att i kväll är det deras tur att få sin verksamhet obarmhärtigt belyst och granskad inför stora delar av allmänheten – inklusive kunder, uppdragsgivare, finansiärer, anställda och medlemmar.

Risken är dock stor att de granskade makthavarna och deras vänner kommer att sluta leden, sticka huvudet i sanden och fokusera på detaljfel i journalisternas rapportering. Vi har sett det förut – ja, nästan alla verkar göra det, från statliga myndigheter och stora privata företag till ideella organisationer och politiska partier. Det tycks nästan vara en gruppsykologisk naturlag: När Uppdrag granskning och andra grävande journalister rapporterar om våra brister skjuter vi på budbäraren.

Så ser det ut bland fotbollssupportrar när medierna rapporterar om våldet och hoten kring fotbollsklubbarna. Så ser det ut när Ryanair hotar att stämma Södermanlands Nyheter för publiceringen av kritik från flygbolagets egna piloter. Så såg det ut när Telia Soneras förre vd Lars Nyberg vägrade svara på mediernas frågor om mutor i Uzbekistan.

Och så låter det bland många åhörare när vi som pr-konsulter föreläser om kriskommunikation för ledare och kommunikationsproffs från alla möjliga verksamheter. Vi hör ofta olika varianter på ”Men visst stämmer det att Janne Josefsson ofta använder ohederliga metoder och klipper inslagen så att man inte har en chans att försvara sig?”.

Och visst: Det finns en hel del problem även i den kritiskt granskande journalistiken, till exempel när drevjournalistik leder till flockmentalitet och när enskilda journalister och redaktioner slarvar, drar förhastade slutsatser eller begår etiska övertramp i sitt arbete. Sådana felaktigheter och övertramp behöver påtalas, debatteras och korrigeras.

Men i grunden är den kritiska mediegranskningen bra, även om den ofta är förödande smärtsam för den som utsätts. Granskningen sätter ett tryck på alla företag och institutioner att ta samhällsansvar och agera i linje med en demokratiskt grundad etik – oavsett om verksamheten bedrivs på uppdrag av folkvalda politiker, engagerade medlemmar, driftiga entreprenörer eller anonyma aktieägare.

Det mediala trycket att agera mer etiskt hjälper inte bara samhället att utvecklas. Även de granskade aktörerna gynnas, eftersom aktörer som tar samhällsansvar i längden blir mer framgångsrika. Att hoppas att det blåser över och göra medierna till den stora skurken är att missa viktiga möjligheter till självrannsakan och utveckling.

Det gäller inte bara ideella organisationer, politiska partier och statliga myndigheter – vars själva livsluft är förtroende från medlemmar, väljare och omvärld. Även privata företag som tar ansvar för mer än kortsiktig vinstmaximering lyckas bättre i det långa loppet. Det är på sådana företag vi vill arbeta och det är deras produkter och tjänster vi vill köpa.

På det sättet är den ökande medialiseringen av samhället av godo. Inga seriösa företag och institutioner har längre råd att tappa omvärldens förtroende och respekt genom att brista i samhällsansvar. Framväxten av de sociala medierna förstärker ytterligare den här utvecklingen: ingen kommer undan kravet på ansvarstagande när ett felsteg på nolltid kan utlösa en lavin av kritik och mobilisera arméer av privatdetektiver med webben och mobilkameran som vapen.

Pr-konsulter och andra rådgivare får i debatten ofta skulden när makthavare slingrar sig i medierna eller försöker komma undan med rena lögner. Under våren rapporterade exempelvis P1-programmet Medierna om att svenska kommuner använder miljonbelopp av skattebetalarnas pengar till medieträning och rådgivning i samband med att de blivit granskade av medierna, och påstod att konsulttjänsterna köpts in ”för att mota granskning”.

Vi vet inte vilka råd de aktuella kommunerna fick från de konsulter de anlitade, men vi hoppas innerligt att råden byggde på samhällsansvar och öppenhet som bärande principer. Ett sådant förhållningssätt innebär att man är tillgänglig för mediernas frågor, talar sanning, lägger alla kort på bordet, ber om ursäkt om man har gjort fel och redovisar konkreta åtgärder för att komma till rätta med brister och misstag.

En kriskommunikation präglad av samhällsansvar och öppenhet leder till sundare kulturer och starkare värderingar hos företag, myndigheter och organisationer. Därmed skapas också bättre förutsättningar för långsiktiga framgångar. Att göra medierna till den stora syndabocken flyttar oftast bara fokus från det egna ansvaret och bygger murar mot omvärlden.

Birger Östberg
Sara Arborén
Pr-konsulter, Westander