Bra kommunikatörer skapar öppenhet

Kommunikatörer får med jämna mellanrum kritik för att skönmåla sina organisationer och försvåra medial granskning. Emma Rost, Johan Lindahl och Sara Arborén menar tvärtemot att kommunikatörer bidrar till ett demokratiskt samhälle.

Kommunikatörens yrkesroll möter med jämna mellanrum hård kritik. I Dagens industri den 30 augusti argumenterar debattörerna Jan Scherman och Leif Östling för att det är ett problem att antalet kommunikatörer inom både offentlig och privat sektor har ökat de senaste åren. De menar att ökningen främst har att göra med att myndigheter och företag vill skydda sig mot medial granskning och negativ publicitet, snarare än att faktiskt utveckla verksamheten.

Vi håller med debattörerna om att det är olyckligt när en organisation som har begått misstag eller som granskas av media försöker att lägga locket på och håller inne med information av allmänintresse. Det är exempel på riktigt dålig krishantering och slår i princip alltid tillbaka mot den egna organisationen. Vi håller också med Scherman och Östling om att ”medborgarna har rätt till osminkad öppenhet och att skattemedel används för att underlätta insyn och transparens”.

Öppenhet och ansvarstagande är grundbultar i god kommunikation. Kommunikationen har också en avgörande betydelse för såväl ett gott ledarskap som en kontinuerlig verksamhetsutveckling.

Tvärtemot Scherman och Östling menar vi att kommunikatören spelar en nyckelroll i att skapa en organisationskultur som främjar öppenhet, ansvarstagande och en positiv inställning till journalistkontakter. En sådan kultur stärker demokratin och är bra för samhällsutvecklingen. Företag, organisationer och myndigheter som löpande berättar om hur verksamheten bidrar till en positiv samhällsutveckling uppmuntrar till ansvarstagande internt inom organisationen och bygger öppenhet gentemot omvärlden.

Vi känner inte alls igen oss i bilden av att kommunikatörer står som en armé mellan granskande journalister och de företag, myndigheter och organisationer som ska granskas. Gemensamt för de allra flesta kommunikatörer som vi möter i våra samarbeten, på våra utbildningar och i upphandlingar är att de brinner för kommunikation och strävar efter att bygga öppenhet och ansvarstagande inom sina organisationer.

I stället för att fokusera på antalet kommunikatörer på kommunikationsavdelningarna bör diskussionen handla om vilka förutsättningar de har att göra sitt jobb och därigenom bidra till ökad transparens. Ett viktigt första steg i att säkerställa kommunikationens verksamhetskritiska betydelse är att alltid inkludera kommunikationschefen i ledningsgruppen.

Emma Rost, Johan Lindahl, Sara Arborén, Westander