När snällheten kom till arbetsplatsen
Veckan som gick färgades av snällhet på Westander. Vi höll i ett frukostseminarium om den lönsamma snällhetskulturen och fick debattartikeln ”Därför lönar sig snällhet på arbetsplatsen” publicerad i Resumé. Charlotta Munter, ansvarig för Westanders tjänster inom text och tal, har funderat vidare på snällhet.
Som språkvetare blir jag genast nyfiken på att göra en ordanalys på snällhet. Att vara snäll känns spontant som något väldigt okontroversiellt. Det är något de flesta lär sina barn att de ska vara. Mycket riktigt ger en googling på ordet snäll en mestadels positiv bild. ”Snällhet lönar sig” är en rubrik. Och stark och snäll kopplas ihop, inte minst för att både Pippi och Bamse anses ha sagt att ”är man stark måste man vara snäll”. Fast det är väl si och så med den saken.
Om snällhet är något av en dygd så borde väl även snällhetskultur vara något positivt? En snabb googling på ordet ger dock en helt annan bild. ”Snällhetskultur har fått råda” lyder en rubrik som sätter uttrycket i ett negativt sammanhang. Och Arbetsmiljöverket har identifierat snällhetskulturen inom Svenska kyrkan som ett arbetsmiljöproblem som gör att man inte tar tag i konflikter.
Så hur kan en kultur som baserar sig på något så positivt som snällhet plötsligt bli negativ? Ett enkelt svar är att snällhet har kopplats mer till de positiva egenskaper människor besitter privat än ett agerande som premieras i arbetslivet. I en undersökning av 8 500 platsannonser toppade egenskaper som noggrann, strukturerad och självgående listan på hur arbetsgivarna vill att de sökande ska vara. Enligt en annan undersökning gäller det att vara driven, social, utåtriktad, positiv och strukturerad. Men ingenstans står snällheten att finna.
Visst känns det som att det är dags att uppdatera arbetslivet så att snällhet får vara positivt även där?